Mina föräldrar och jag var fortfarande ovänner, så att jag hade smitit in genom fönstret när regnet började falla utomhus. Nu öste det ner utanför fönstret. Jag suckade och la boken på nattugsbordet och blundade.

Jag stod utomhus och såg mig omkring. Jag befann mig i parken.

Jag stod inne bland träden, men visste inte hur jag kommigt dit.

Då kom ett par med en barnvagn gående. Kvinnan hade långt brunt hår och hade en skrämd blick. Hon såg sig nervöst omkring. Mannen verkade lite mer avslappnad. Han hade blont kort hår och runda glasögon. Han hade blicken fokuserad på vägen framför sig. Det var han som sköt barnvagnen framför sig.

Barnet som låg i barnvagnen verkade sova.

“Är du säker på det här, tänk om någon ser oss!” Väste kvinnan.

“Ja ta det lugnt” Svarade han. “Du väcker för mycke uppmärksamhet.”

De fortsatte gå. Jag kände att något var fel. Jag visste på något sätt att jag var tvungen att följa efter dem. Jag började röra mig så tyst jag kunde mot park - gången. En gran knäcktes under min fot. Jag blev stelfrusen. Hade paret hört mig? Men de vände sig inte änns om och tittade efter vad som låtit. Då känner jag hur jag dras baklänges. Som av en osynlig kraft flyger jag bakåt. Jag försöker kämpa emot men det går inte!

Alting runt omkring mig svartnar. Kanten av mitt synfällt svartnar. Det svarta jobbar sig mot mitten och snart är allt svart. Jag skriker allt jag kan. Men inte ett ljud kommer ur min mun. Jag slår omkring mig men dras bara fortare bakåt. Jag blundar så hårt jag kan. Plötligt känner jag något mjukt under mig. Jag slår upp ögonen. Jag befinner mig i mitt rum på sängen. Jag sätter mig upp. Var det bara en dröm? Om det var det, hur kunde det då vara så verkligt?

Allmänt

Dela · Kommentera (1)